Sårbar, naken och mänsklig | Snowracer

Dec200812

Sårbar, naken och mänsklig→

Hello there! If you are new here, you might want to subscribe to the RSS feed for updates on this topic.

Hon sov. Jämfört med andetagen när han sov, var hennes i det närmaste ohörbara. Som en fjärils vingslag tog de henne varsamt genom natten. Han såg på henne; de långa, bruna lockarna flöt ut över kudden där hon låg, spretande som en sjöstjärna, i hans säng.

Hon hade berört honom. Han hade försökt att värja sig, utan att lyckas. Murarna han omsorgsfullt byggt runt sina känslor hade hon – sten för sten – rivit ner. Han kunde inte minnas när hon fick tag i första, eller om det till och med varit han som givit henne den. Hon hade berört honom. Fått honom att släppa på garden. Slappna av.

Var det klokt?

Garden var sänkt, muren raserad och han var själsligt lika sårbar och naken som kroppsligen där han låg. Hon rörde på sig i sömnen. Vände sig på sidan och drog upp täcket till hakan. Han log, kröp intill henne och la armen om henne. Hon svarade med att ta hans hand.

Ja, det var klokt. Hur det än skulle sluta var han tacksam. Även om murarna återigen varsamt skulle byggas, gick de att rasera. Hon hade gjort det. Han tryckte sig emot henne, drog in dofterna från hennes hår, och lät tankarna vandra iväg. Han log igen.

Han var mänsklig.