Sveket→

Det sved i huden där tårarna runnit för bara några minuter sedan. Jag drog med handen över ansiktet och försökte lugna andningen. Känslorna virvlade inom mig och jag försökte med all kraft förmå mig att fånga ilskan. Bygga upp en avsky, ett hat för att hantera det. Men jag skönk ihop. Snorig, snyftande och matt.


Jag vet inte hur länge jag satt där. Stirrande in i min mönsterlösa tapet som ändå visade upp psykedeliska mönster likt en LSD-tripp för mina rödstinna ögon. Det fanns ingen logik i mina tankar. Hur kunde jag sitta där och inte känna avsky? Inte känna hur hatet vällde upp inom mig som maginnehållet vid en dålig fylla?

Att jag ska vara förlåtande. Eller var det en stor rädsla?

Reste mig tillslut. Trött och trorr i munnen. Fräste fram ett omkväde som antagligen skulle skicka mig raka vägen till helvetet, men effekten uteblev. Lade mig på sängen. Kröp ihop i fosterställning på överkastet.

Hon hade knullat någon annan och jag låg där och försökte springa ikapp minnesbilder.

 

10 kommentarer

deeped  on November 28th, 2007

Ojdå.

Christian  on November 28th, 2007

Nu heter min blogg Dagsstatus vilket jag är beredd att diskutera efter att jag berättar att ovanstående är daterat ganska många år tillbaka.

Kan du inte skaffa den dig en gravatar Deep? Mest för att du har så coola avatarer överallt annars.

C  on November 28th, 2007

Så du la ut den ändå ;)

torbjorn  on November 28th, 2007

Usch. Jag kommer ihåg 1987 när hon berättade att hon gjort detsamma. Jag gick ner åtskilliga kilo under de närmaste månaderna. Matstrejkade. Sedan åkte jag till Spanien och knullade ifatt.

Idag undrar jag varför vi inte omedelbart separerade, istället för att plåga varandra i flera månader.

Jocke  on November 29th, 2007

Som vanligt får jag gåshud av att läsa dina texter.

Christian  on November 29th, 2007

C: Ja, jag gjorde det. Efter att ha våndats lite.

Torbjorn: Det är lätt att vara efterklok. Vi hängde kvar i varandra i nästan ett år, och ägnade ytterligare ett åt att knyta upp alla band och våga släppa taget.

Jocke: Merci.

torbjorn  on November 30th, 2007

Det märkliga är att smärtan aldrig går över. Det går att hämnas, att göra slut, att förälska sig i någon annan. Men smärtan finns kvar och blir en del av ens person.

Nu har jag en kvinna som i åratal försökt övertyga mig om att jag inte behöver vara rädd för att hon ska göra mig illa. Naturligtvis tror jag henne, i nästan hela mitt medvetande. Utom i den där skadade delen som en gång gick sönder, sensommaren 1987.

Klart det går att leva med. Jag tror inte ens jag gör det särskilt mycket sämre nu än före 1987.

Cosmopolit  on December 8th, 2007

Naket vacker beskrivet. Det känns igen, jag har varit där, sommaren 1998, sommaren då min tilltro till kärleken fick sitt fulaste ärr. Din text är vacker.

Christian  on December 12th, 2007

Jag kan fortfarande förnimma känslan. Den onda, hemska känslan. Men jag kan också förnimma allt underbart som hon gav.

En god vän sa till mig en gång att ingenting varar för evigt. Det är säkert sant och jag hoppas att jag är bra på att lyckas bevara goda minnen och läka såren så ärren blir små. Jag vill inte bli gammal, bitter och själslös.

Cosmopolit  on December 13th, 2007

Ditt sätt att skriva visar att du inte blivit själlös, tvärtom. Att be om små ärr är dock att be om förhårdnad. Förhårdnad som lätt kan bli hårdhet, tjockhudat och i värsta fall bittert. Ärr som ömmar och som man tillåter en känna kan hjälpa oss att komma vidare, lite klokare men fortfarande öppna för den kärlek som livet bjuder. Hurvida man vågar smaka igen är en annan fråga, då får man ta fram sin Kirkegaerd (…att inte våga tappa fotfästet är att förlora sg själv).