Bokningsbekräftelse→

Inget är Heligt med Magnus Betnér. Jönköpings Teater fredag 2 november 2007, kl 18.00. Fem biljetter.

Ikkyo, nikkyo, sankyo→

Jag har inte tränat aikido sedan 16 april. Kan inte säga att jag har saknat det och egentligen är jag inte speciellt sugen på att åka upp i dag heller. Men det finns personer jag inte träffar på länge. Hoppas de är där i dag.

Antagligen träffas vi för sällan→

Vi pratade oavbrytet i nästan sju timmar. Och ändå fanns det så många ord kvar.

Håll om mig hårt→

Jag vill bli kramad. Smekt över pannan, i håret. Vaggad till orden att det ordnar sig. Somna i famnen som skänker trygghet.

En söndag i maj→

Sätter på lite mer kaffe. Bäddar rent i sängen innan jag sätter mig framför datorn och jobbar. Lite egenföretagare-känsla över det hela.

God Bless America→

Tio mejl från USA. Nog för att jag kommunicerat på engelska tidigare, men detta är något annat. And I like it. Sen finns det nackdelar med att arbeta med amerikanare.

Grabbhalvan→

Stretcha. Jag visste att det var något jag glömde. Annars gjorde det ont i benen från start till mål. Men tiden blir ändå hyfsad, tror jag. Vi får se när det officiella resultatet kommer.

Ni som kommer via Linda→

Många av mina besökare kommer från Linda K:s blogg. Trevligt. Vill ni att jag också presenterar dagens outfit?

Nummerlappslöpning→

Dags att ge sig av och springa Grabbhalvan men en kropp stel som ett kylskåp.

Göteborgsvarvet 2007→

Det var en absurd upplevelse. Att sitta svettig på en Bajamaja på Avenyn med tusentals människor utanför. De skrek, hejade på och applåderade fram löparna utanför. Själv satt jag där inne och kände hur loppet försvann i samma takt som hålet fylldes.

Jag kom ut. Med tightsen knappt på plats och försökte låtsas som om ingenting hade hänt. Som jag aldrig varit där inne. Jag kom en knapp kilometer. Fan. Inte igen. Jag har passerat sista blåbåse så det var bara att hålla ut. Knipa och springa. Samtidigt.

Gick i mål på 1.40,54. Bajsnödig och knappt trött.

Det började redan när jag klev in för att hämta nummerlappen. Som kor till mjölkmaskinen trängdes vi framåt. Nummerlappen i handen. Ett “Lycka till” och vidare in i mässhallen. Ännu trängre. Folk överallt. Det var kö för att komma ut. Galet. Redan här borde jag förstått att dagen inte skulle gå min väg.

Tappade bort chipet. Det som sitter runt foten och rapporterar in min tid. Det låg kvar i kuvertet efter att jag nålat fast nummerlappen och var på väg att lämna in väskan.

Panik!

Jag hittade det. Kurvetet. Bland alla andra tidningar och reklamblad bredvid papperskorgen.

Startade långt bak. I näst sista startled. Det var trångt. Men det är så det ska vara på första Göteborgsvarvet tänkte jag. Efter bara en kilometer eller två fick jag rygg på en skön gubbe. Hans kropp, hans kläder och det faktum att han såg helt oberörd ut vittnade om att han sprungit långt förr. Det var fem år sedan Göteborgsvarvet, så han uppskattade dagens tid till runt 1.30.

Tog rygg. Han banade skickligt vägen. När vi passerade milen låg han på 1.30-tempo. Exkat. Utan klocka.

Kände mig pigg. Tog ut stegen. Allt höll. Trodde jag.

Pang. Magen vände sig ut och in. Efter 13 km var jag tvungen att sänka tempot betydligt. Jag såg min rygg försvinna. Även om benen ville så gick det inte. Det handlade om att försöka kontrollera magen.

Vid avenyn var det oundvikligt. Jag flackade med blicken efter någonstans att ta vägen. Och då såg jag dem. Blå med vitt tak.

Räddningen.