Adressändring→
Sidan ligger numera direkt under snowracer.se. Om du har ett bokmärke, en länk hit eller läser via RSS är det dags att uppdatera.
Arkiv för May, 2006
HippHipp Hurra!→
Till jul kommmer HippHipp Jul och jag läste i dagens SvD hos Lillebrorsan i kväll att de även kommer att göra en långfilm med karaktären Morgan Pålsson i huvudrollen.
- Man kommer att känna att det är humor från vårt läger, men det blir ju annorlunda när man gör en långfilm, säger Anders Jansson, som spelar huvudrollen och är en av tre manusförfattare.
Kan inte Kvarteret Skatan komma med en säsong till också.
Omkullkastade planer→
Den här helgen blev inte alls som jag hade planerat. Det var cykling, cykling och cykling det skulle handla om. Att förbereda häcken på att den kommer att se ut som en sliten babianröv efter turen runt sjön. Att känna på lite mjölksyra i benen. Jag blev förkyld istället. Inte den värsta sorten, men med en hals som gör ont håller jag mig ifrån träning.
Efter två dagar i soffan, antingen slumrandes, surfandes eller tv-tittandes känns halsen bra och snorproduktionen har upphört. Alltså dags att rensa upp i lägenheten och ta en liten, liten tur på cykeln. Jag ska inte tvinga kroppen till någonting, bara att det känns bra mentalt att sätta sig på sadeln.
Nästa helg kör jag ett långpass.
Känslan som sitter kvar länge→
Det har precis slutat regna. Marken är fuktig. Solen skiner mellan träden och fåglarna kvittrar. Ljudet när fötterna möter marken och den egna andhämtningen. Vitsipporna breder ut sig mellan träden. När vinden får extra kraft, skakas trädkronorna om och några vattendroppar träffar ansiktet. Luften är frisk. Dofterna intensiva.
Kroppen svarar. Uppförsbackarna känns platta. I nerförsbackarna flyger jag. Orkar hur mycket som helst. Hade det varit tävling hade jag vunnit - även om jag kommit sist.
Jag borde kanske sitta på cykelsadeln, men i dag var det underbart att springa.
Däckad→
Somnade utmattad i soffan i går. Sammanlagt tio mil på sadeln sätter sina spår. Vaknade vid tre tiden och stängde av tvn. Somnade om. Lusten att kliva upp fanns inte när klockan ringde vid 06:00. Till slut satte jag mig upp, fortfarande halvt drömmande. Tog mig till badrummet, där jag fick klippa upp tuben för att få ut lite tandkräm.
Konstaterade att jag inte passar i skäggstubb och att jag ser sliten ut.
Drömmen om det svarta bältet→
Drömmen om det svarta bältet har nog de flesta unga killar haft. Att med kraft förgöra sin motståndare. En hoppspark och ett par sjysta slag. Den drömmen är sedan länge borta och kvar finns en fascination. Att det inte krävs styrka, kraft eller att målet behöver vara att vinna. Att det istället handlar om att bjuda upp till dans.
Inom aikidon finns ingen tävling. Ingen konflikt. Bara samarbete om att utvecklas långt förbi det man inte trodde var möjligt att göra med sin egna kropp första gången foten sattes på mattan. Anfallets kraft leds tillbaka och anfallet tar slut där det började, som om ingenting hade hänt.
Det förhållningssättet har påverkat mig. Att jag inte ska vinna, utan samarbeta för att nå ännu längre. Att ta med in i projektet på jobbet. Eller i förhållandet. Det handlar inte om att jag ha rätt, att min åsikt ska vinna. Det handlar om att lyssna och förstå varandra. Och gemensamt komma framåt.
Visst är det svårt, jag vill gärna ha rätt. Men ödmjukheten har blivit större.
Aikido handlar också om tillit. Att jag litar på att min partner inte kastar mig in i väggen, bryter min handled eller vad det nu må vara. Utan den tilliten kommer jag aldrig att våga bli kastad. Att göra attacken med kraft. Utan tilliten till andra människor kommer jag aldrig tillåta mig att visa känslor. Fasad som försöker säger att ensam är stark sopar misstagen under mattan i hopp om att ingen ser.
Det är inte fel att misslyckas med en teknik. Eller att göra ett halvtaskigt fall. Vi får hjälp att bli bättre. Det är inte fel att misslyckas även utanför mattan, men där är det inte ofta någon säger att det var ett bra försök, låt oss träna tillsammans för att bli bättre. Jag önskar att jag kan vara den som sträcker fram handen och erbjuder mig att träna tillsammans.
För att vi båda ska nå längre.
Detta var mitt inlägg i Blogstafetten på ämnet “Hur kan det påverka en person i vardagen att träna japansk krigskonst?” som jag fick av Annika Bryn. Jag skickar pinnen vidare till M med ämnet “På vilket sätt ger shopping tillfredsställelse för dig?”
Golvad→
Du tror att du har återfått balansen. I alla fall vinglar du inte lika mycket. Men just då försvinner marken under fötterna igen och du ramlar.
Handlöst.
Så ligger du där med skrapsår och blodet rinnande från näsan undrande; Vad var det som hände?
När du tittar upp och inte får några svar. Det är då du önskar att du hade tuppat av.
Ingenting är omöjligt→
Det rekomenderas minst 100 mil på sadeln innan Vätternrundan. Jag har fem. 32 dagar innan lopppet.
95 mil saknas.
Enkel huvudräkning ger tre mil om dagen fram till dagen innan loppet. Om vi räknar bort sista veckan, då kroppen behöver vila, ska jag köra 24 mil veckan. Förmår jag mig att köra tre rundor i veckan innebär det åtta mil per runda.
Jo, tjena. Klarar jag mig med 60 mil, en vilja av stål, förmågan att bortse från smärtan i röven och krampen i benen?
Stationär→
Min chef tycker inte jag har behov av en MacBook Pro. Varför ska jag sitta hemma och göra skisser på webbplatser när kreativiteten faller på. Eller städa undan lite av allt annat arbete som samlats på hög.
Inga argument som fungerar.
När det är tre mil till jobbet (enkel resa) och att sitta kvar nån timme inte lockar vore det skönt att kunna åka hem, käka, träna och kanske jobba en timma på kvällen istället. Åker liksom inte ut till jobbet - igen.
Han tycker däremot att det är solklart att jag ska bli med företagsmobil. Som webmaster ska jag vara tillgänglig, om det bara är för ett samtal om året. Det är en bra inställning. Tyvärr har han inte befogenheter att ge mig en.
Men vad spelar det för roll, utan en dator kan jag ändå inte göra något på distans. Och IT-avdelningen tillåter inte VPN-uppkopplingar mot nätverket så hela idén faller ändå.
Kanske bara är gnällig, för jag inte får några leksaker. Men en plattskärm är kanske på gång.
Jag blev centerpartist i natt→
- Är det okej att jag sover på din soffa i natt?
- Självklart.
Min lillebror är ofta vaken sent. Inte konstigt med hans arbetstider och
Jag vet att jag kan komma dit och det ställs inga frågor. Om jag vill ha det så. I går behövde han inte ställa några, orden rann som en vårflod ur mig.
I väntan på gryningen gjorde vi valtest och diskuterade politik. Han imponerar och argumentationstekniken är vass även om han ibland låter som en programerad MUF-robot. Nöjd med att testet sa att jag skulle rösta på Centerpartiet stängde han av tv:n lagom till att tidningsbudet släppte in tidningen och jag gjorde mig i ordning för att åka till jobbet.
- Ring om du behöver sova här igen. Eller om vi ska hänga hos dig.
Hur jag ska förhålla mig till att jag blev centerpartist måste jag fundera på. Och det förhoppningsvis inte i natt, för då vill jag sova.
Christian Åhs är 30+ och snyggare än någonsin. Allvarligt. Med åldern kommer insikter och även den att det går att se skönhet i alla. Så även i mig. Spegelbilden har slutat reflektera ångest, utan ger ett leende tillbaka. Det, mina vänner, kallas mognad. Eller att ljuga för sig själv. 
