Fr�n ensamhet till gemenskap→

Under lumpentiden hade jag st�ndig s�ndags�ngest. Dagen d� v�skan packades och det var dags att �ka tillbaka till regementet. Ist�llet f�r att vakna bredvid den d�rvarande flickv�nnen var det rev�lj och uppst�llning. Lika sk�nt som det var att komma hem p� fredagar, lika jobbigt var det att �ka p� s�ndagar.

Jag hade fredags�ngest i helgen. �ngest �r egentligen fel ord, eftersom det bara �r jag som har en v�l utvecklad f�rm�ga att tycka synd om mig sj�lv. Somnade stenh�rt i soffan i fredags. Direkt efter jobbet. Vaknade och slumrade om vartannat. L�genheten var m�rk och telefonen tyst. Fredagkv�ll och helt ensam. Tyst. Helt ointressant f�r omv�rlden. Bortgl�md av kompisarna. Nu lade jag inte tv� fingrar i kors sj�lv s� jag f�r, s�klart, skylla mig sj�lv att jag var ensam. Vilket jag i och f�r sig ville. Men lite eftertraktad vill jag k�nna mig. Ju.

Om fredagen var ensam och tyst var l�rdagen totalt tv�rt om.

Elofsson slutar - jag b�rjar→

Vem hade inte hoppats att f� se Per Elofsson i sp�ren igen. Vinna, bita p� medaljen inf�r fotograferna. Ge norrm�nnen pisk. Visa att Sverige �r att r�kna med. Presskonferens i kv�ll, men Aftonbladet har redan ett par artiklar och kr�nikor.

N�r en skidk�rri�r slutar - b�rjar en annan. Min. Jag har anm�lt mig till �ppet Sp�r (v�gar inte kalla det f�r Vasaloppet). M�ndagens start. Det �r inte utan att jag k�nner en viss panik. Jag saknar v�l i stort sett allt. Skidutrustningen, kl�der och framf�r allt sn�. Jag kanske har fallenhet f�r l�ngdskid�kning, men det �r nog att hoppas f�r mycket. Bara det h�r med att f� r�tt armar och ben att samspela p� r�tt s�tt. Jag �r ju den som givit passg�ngen ett ansikte.

Min kusin s�ger att man stakar mycket om f�ret �r bra. Jo, tjena. Det kr�ver styrketr�ning i vinter. Ha, ha. Massor av styrketr�ning. Jag f�r helt enkelt f�rs�ka komma �ver min gym-skr�ck. Och boka in mig p� en vecka till fj�lls. Men vem ska valla mina skidor?

�terkommer med tr�ningsrapporter.

Uppdatering: Startnummer 10445 om n�gon vill h�lsa p� mig i sp�ret.

Flickorna �r tillbaka→

Jag �t inte frukost hemma varken i l�rdags eller s�ndags. Men jag har sov hemma. Inbilla er inget. Eller. G�r det. Jag �r faktiskt eftertraktad. S�des�!

Det var frukost hos Lidstr�ms i helgen. F�rska frallor och s�llskap. Det borde man ha oftare. F�rska frallor, allts�. Med goda p�l�gg.

Gilmore Girls b�rjade p� Kanal 5 i s�ndags. Min tv� favoritflickor - p� tv - �r tillbaka. Lysande. Att sitta i tv-soffan fr�n klockan sex till �tta med One Tree Hill och Gilmore Flickorna �r… ja, underbart helt enkelt.

Jag �r svag f�r hemtama serier. Och jag st�r f�r det.

Annars �r det O.C. p� onsdagar. N�gra andra program f�ljer jag inte. Vita Huset har flyttat till SVT24 och Cityakuten g�r under tr�ningstid. Lost laddar jag ner. Kan g�ra samma sak med de andra serierna, men det h�r till att titta en g�ng i veckan och g� och l�ngta efter att nya avsnitt ska visas p� TV.

Det sn�ade i morse. Jag l�ngar efter vinterpromenader och sn��nglar. Men hoppar g�rna �ver slasket.

"Du har ett rykte att leva upp till"→

Det är personalfest i kväll. Företaget fyller 60 år. Det ska firas. Med Nick Borgen. Jodå, ni hörde rätt. We are all the winners-killen ska underhålla oss. Tre-rätters middag. Jubilarer ska hyllas. Det ska dansas och skålas. VD ska hålla tal.

Efter de senaste två säljkonferenserna - där jag utmärkt mig (positivt såklart) - har jag, enligt vissa, tydligen ett rykte att leva upp till. Och en image att bevara. Förväntningar. På mig. Haha, urkul.

Vem gör bort sig? Vilka hånglar i buskarna? Kommer de två flickornas alldeles för korta kjolar anses som olämpliga? Vem blir för full? Vilka pratar “allvar” med sina chefer? Kommer det att bli slagsmål? Frågorna är många. Jag hoppas jag har svaren i morgon.

Dags att höja partypulsen.

Det �r dags f�r k�rleksbrevets comeback→

Vi pratade om brev runt fika bordet i g�r. Det skickar man inte l�ngre. Bara de som kallas mejl. Aldrig de p� papper, med bl�ck och som ger kramp i handen. Inte vykort heller f�r den delen. Greetings from Greece. Fyra bilder och texten, satt i n�got fult typsnitt, i mitten. Det blir ett sms ist�llet. Eller mms om man �r avancerad.

I lumpen var breven fr�n flickv�nnen det b�sta. Ligga i s�ngen p� luckan, l�sa brevet, blunda och l�ta - de l�tt snuskiga - tankarna vandra fritt. Hur roligt hade det varit att g�ra det i en datorsal. Eller att bara f� ett pip i telefonen?

Nej, jag ska �teruppta det klassiska k�rleksbrevet, n�r tillf�lle ges. Ord som lockar fram leende, skratt, pirr i magen, rodnande kinder. K�nslor, helt enkelt. Ord som ber�r, som betyder n�got, som g�r p� djupet. Skrivna med knackig handstil, lagt i ett kuvert och skickat med posten. Inget pling i datorn.

Hj�lp till att �teruppr�tta k�rleksbrevet. Skriv ett till din k�resta.

Kontraster→

M�ssa, vantar och rock. Det var kallt n�r jag gick till garaget i g�r morse. Rutskrapning hade varit ett faktum om bilen st�tt ute. I m�ndags, p� v�g upp till dojon, gick jag utmed stranden. Tomt, �de och kallt. F�r n�gra m�nader sedan var liv, r�relse och varmt. N�ja, hyfsat varmt i alla fall.

Jag gillar h�sten. Och vintern ocks� f�r den delen. Det �r nu jag b�rjar l�ngta efter den f�rsta sn�n. Promenader med termobyxor, sn��nglar och sn� som sakta sm�lter innanf�r kragen. Irriterande, men det h�r vinten till. Liksom vinterd�cken, men de l�ngtar jag inte efter att l�gga p�.

Anders g�r sand�nglar och f�r sand mellan t�rna. L�ngt i fr�n m�rka och kyliga Sverige. Det �r n�stan s� jag vill �ngra mig. Det �r gr�dassigt ute i dag. Zanzibars str�nder ser inbjudande ut. De finns kvar i mars, n�r jag flyger ner.

Fem dagar i veckan �r han i gymmet, Anders. Sj�lv har jag inte sprungit en meter sedan Liding�loppet. B�rjar hamna tillbaka i gamla m�nster. Sk�n soffa, n�ra till fj�rrkontrollen. Funkar inte.

L�pning �r en livsstil. Du kan inte bara tr�na inf�r ett lopp och sluta sen. Kom igen.

Hon f�rs�ker motivera mig, L�perskan, men �r l�pning en livsstil f�r mig? Men lite mer r�relse ska det bli. Aikidon ger inte tillr�ckligt. Kanske dags att g� upp till simhallen igen. 14 november b�rjar Simms�llskapet med nya kurser.

S�mntuta→

Jag satt och nickade i soffan i g�r. Barnen p� aikidon �r sn�lla och roliga, men det suger krafter. Mer �n man tror. Den nya soffa �r snyggare �n min gamla sunkiga vinr�da, men inte h�lften s� sk�n att sova i. Den duger dock utm�rkt f�r h�ngel.

Somnade allts� tidigit i g�r, d� jag l�mnade den obekv�ma st�llningen i soffan mot den sk�na s�ngen. Innan elva. Lite rekord f�r mig, som alltid lyckats vara uppe till efter tolv. Men jag �r nattm�nniska. Vaknade pigg och uts�vd, men kunde inte g� upp. Snoozade en g�ng, andra g�ngen st�ngde jag av alarmet och t�nkte g� upp. Vaknade av ett sms. L�g kvar. Nj�t. Slumrade lite till.

Att ligga och dra sig �r fantastiskt.

F�r jag lov?→

Jag var bra p� att �ta chips. Och dricka l�sk. V�rdel�s p� att bjuda upp tjejerna. L�gstadiediscon (tur att det inte var s� ofta) �r inga glada minnen. Det blev inte mycket b�ttre p� h�gstadiet eller gymnasiet heller f�r den delen. Eller nu. Tur att det �r allm�nt sv�ng p� dansgolvet som g�ller och att tryckarna n�stan �r helt utrotade.

Blyg och r�dd. F�r tryckare.

Jag �r inte som Uggla, att jag aldrig dansar nykter. Har inga h�mningar, p� dansgolvet, vare sig jag �r nykter eller lite rund under f�tterna. Jag k�r mina moves och skiter i hur det ser ut. Och vad folk tycker.

Jag har skitroligt.

S�g “And you think you can dance?” i n�gon av reklamkanlerna. Jag vill inte vara med i n�gon dokus�pa, men jag vill kunna dansa. P� riktigt allts�. Det ser s� coolt ut. Och roligt. Det finns m�nga sk�na stilar. Som sl�r min b�ja lite p� kn�na och vicka med h�ften-stilen. Dansa med en partner. Intensivt. Samspelet.

Salsakurs efter En Svensk Klassiker kanske.

Ha, ha. M�ste se otroligt roligt ut n�r jag �r p� dansgolvet. Och hur ser jag ut i profil.

Dimma→

Hemsk vad du l�ter l�g. Vissa morgonar �r s�dana, svarade jag och f�rs�kte f� fram n�got slags skratt. Det ekande r�tt ih�ligt tror jag. Jag �r inte rolig att tas med p� morgonen. Tr�tt och hungrig �r jag grinig. Och otrevlig. Prata helst inte med mig, f�r d� m�ste jag be om urs�kt senare.

Men det �r inte det, det klassisk griniga morgonhum�ret. Dimman ligger t�t utanf�r f�nstret och mitt sinne. Det �r knappt s� jag ser fabriksbyggnaden p� andra sidan v�gen. P� samma s�tt har jag sv�rt att hitta, och fokusera, p� det positiva. Ser bara allt som �r fel. Letar nya fel. Tar ut olyckan i f�rskott.

Ena dagen h�g - andra dagen l�g.

Pratade med en god v�n i g�r. Hon �r h�g - p� k�rlek. Sprudlande glad. I varje mening, varje andetag. Utan bekymmer. Hennes gl�dje smittade av sig. Det kommer att bli en bra h�st. Det tror jag ocks�, svarade hon.

Dimman l�ttar lite. Konturerna blir skarpare. Ett leende smyger �ver l�pparna n�r jag plockar fram n�gra positiva tankar. Ska f�rs�ka somna med dem i kv�ll och ta n�gra gl�djeskutt i morgon.

Jag m�ste be min storebror om urs�kt. Han ringde tidigare. - JA! Vad tror du?!, svarade jag med “�r du dum i huvudet-tonen” n�r han fr�gade mig vad jag gjorde. Det kanske bara �r d�ligt morgonhum�r.

Kaffe om tio minuter.

Vad ska jag blogga om?→

Ibland, men bara ibland, vill jag försvinna in i anonymiteten. Att blogga anonymt har onekligen sina fördelar. Att beklaga sig över jobbig, dryga människor. Skriva om hjärta och smärta, utan att någon vet vem jag pratar om.

Men jag är inte anonym. Så vänner, chefer, grannar och kärlekar - ni går säkra.

Du borde skriva oftare, stod det i ett meddelande jag fick häromdagen. Bugar ödmjukt. I dag kom “Nu får du väl ta och skriva nåt skoj. Jag väntar ju”.

Men det händer inget roligt. Inte något som får er att skratta.

Vår IT-avdelnings kontrollbehov har gått ett steg för långt. Jag förstår - mycket väl - att de vill förenkla administrationen och support av datorerna. Men att bestämma att alla Windows-användare ska ha samma bakgrundsbild. What’s the point? Snälla, IT-chef. Skärp dig! Eller som Jocke hade sagt: Vafan!

Ska det skickas ut bilder på en standardfamilj som alla ska ha på sina skrivbord istället för barnen och kärleken? Och begränsa radiolyssnandet till P2?

Eller finns det en säkerhetsaspekt som jag (som Mac-användare med helt egen skrivbordsbakgrund) inte känner till?